Varför har vi inte en årslön på banken?

Vad beror det på att Sverige, som är ett av världens rikaste länder, ändå inte har ett av världens rikaste folk?

Varför tvingades så många välavlönade ingenjörer på Saab i Trollhättan omedelbart ta nödlån hos banken när de sades upp? Enligt en mätning från Demoskop i fjol klarar sig bara 30 procent av svenskarna utan lön i max sex veckor. Och visst skulle ett partilöfte om en tandvårdscheck på, låt säga, 500 kronor i handen omedelbart ge utslag i valresultatet. Ty så små känns de privatekonomiska marginalerna vara för många.

I torsdags var jag på ekonomisk heldagskonferens i Vejbystrand sammankallad av författaren och debattören Philip Lerulf. Mängder av intressanta ekonomer och riksdagsledamöter som tänker omallat och fritt, var på plats. Bland andra nationalekonomerna Anne-Marie Pålsson och Dick Kling, för att nämna några. Tankarna presenterar jag kollektivt.

Klart är att allt fler börjar ifrågasätta förträfflighetsbilden av vår ekonomiska vardag. Vi är invaggade i falsk säkerhet. Enskilt privat sparande är den bästa bufferten mot politiskt förmynderi eftersom det ger individen handlingsutrymme. Och håller politikerna på mattan. Men där har vi sedan modersmjölken fått oss inpräntat att statens samhällsekonomiska buffrar är så stora att vi inte ens behöver tänka tanken att sätta undan pengar själva.

Faktum är att alltför många av oss har så små ekonomiska marginaler att vi blivit utlämnade offer trots att vi jobbar heltid. Att sätta av 500 kronor i månaden ger ändå bara 60 000 kronor i sparkapital på tio år. Villaägarna må vara rika på pappret men betalar hyran till banken. Och alltför många tvingas lämna radhuset på grund av en oväntad veterinärräkning.

Priset på den krympande friheten är högt. I dag tvingas exempelvis unga jobbande 20-åringar att lassa in pengar i pensionssystemet när de inte ens har råd att skaffa sig egen lägenhet. Och när man någon gång under livet kan behöva hjälp av socialen, måste man först ha gjort sig av med allt ägande och alla tillgångar innan statens hand sträcks ut.

Vi har således bara ett begränsat utrymme över våra liv, även om vi oreflekterat vårdar myten om att bestämmanderätten är total. Som enskilda har vi ingen makt över det vi tjänar eftersom det mesta omedelbart skyfflas in i de kollektiva systemen. Som kan vara både brutala, falska och nyckfulla.

Staten må officiellt tycka att privat sparande är bra, men egentligen ger det en svårkontrollerbar frihet. För visst är det lite märkligt att vi betalar skatt på sparande men får ränteavdrag för lån?

Medan statens skulder stadigt sjunker ökar hushållsskulderna drastiskt. Det tycks vara viktigare att staten mår bra än dess medborgare. Den offentliga sektorns bruttoskuld har minskat till 38 procent av BNP 2012, vilket är bra. Men siffrorna är bättre än så. För statens nettoförmögenhet i form av statliga företag och andra gemensamma kommersiella tillgångar ligger nu på 21 procent av BNP, vilket motsvarar över 750 samägda miljarder bara det.

Så behöver verkligen våra trygghetssystem alla dessa pengar? Statens överskott låter ju flott, men i själva verket handlar det ju om en onödig överbeskattning av oss alla.

Den värsta mardröm en politiker kan vakna upp med är att alla väljare har en årslön tryggt sparad på banken. Rörelsefriheten och självkänslan skulle bli enorm, även om det i Sverige troligtvis är en önskedröm.

Men då skulle politikerna tvingas ta sina väljare på allvar och tänka efter, före.

Vilken fantastisk förändring i attityd det skulle bli.

 

Av Jan-Olof Bengtsson på Kvp