En farlig trend
Att glo på barn i en sandlåda kan vara det snabbaste sättet att greppa det världsekonomiska läget. Allt mer kretsar kring något väldigt grundläggande: frågan om mitt och ditt. Det kan förklara en mental epidemi som nu sprids över världen.
Trust, but verify. Tillit är mysigt, men kontroll är mysigare. Denna lilla devis brukade Ronald Reagan använda för att beskriva förhållandet till Sovjet under kalla kriget.
I finansvärlden är inställningen högsta mode. Den som är utrustad med en skeptiskt färgad fantasi har blivit omsprungen av verkligheten. I början av året beslutade den tyska centralbanken Bundesbank att flytta hem en del av det guld som landet förvarar hos utländska centralbanker. Manövern var en reaktion på en fråga som bubblat upp i den tyska opinionen: ligger guldet verkligen där det påstås ligga? Den tyska federala revisionen kritiserade Bundesbank för att inte fysiskt ha kontrollerat tackornas existens. En tanke som för bara några år sedan hade viftats bort som en unken dunst från konspirationsteoriernas grumliga värld resulterade i ett beslut från en av världens mest respekterade institutioner. Det är inte unikt. I Schweiz väntas en folkomröstning om att följa det tyska exemplet. När Dagens Industri ställde frågan till Riksbanken visade det sig att även Sverige förvarar sitt guld utomlands men nöjer sig med kontoutdrag istället för inspektioner.
– Det finns inget skäl att tro att det inte är där. Det är ungefär som att fråga om man har pengar på banken, förklarade en person på Riksbanken för tidningen.
Kredit betyder förtroende på latin. Det är därför rätt naturligt att det som brukar kallas för skuldkrisen är en plågsam resa i motsatt riktning.
Som av en händelse vände sig nyligen människor i det lilla öriket Cypern till sin bank med just denna fråga. Svaret överraskade många: Dina pengar? Är du trög eller? Här finns de inte!
Cypriotiska bankkunder med mer än 100 000 euro kan få tillbaka så lite som 40 procent av de pengar de trodde var i säkert förvar. Detta borde visserligen inte ha kommit som en överraskning.
I flera hundra år har det varit en realitet att den som sätter in pengar på en bank överlämnar dessa i bankens ägo. I utbyte ger banken (i bästa fall) ränta plus ett löfte om att betala tillbaka.
Med den inte helt oviktiga brasklappen: om vi kan. Går banken omkull förvandlas kunden till en snopen fordringsägare bland andra.
Kunskapen om detta har suddats ut av systemet med insättningsgarantier som innebär att staten träder in i bankens ställe och räddar den lille mannens besparingar.
Denna trygghet är något av en illusion, eftersom det bygger på att staten kan betala. Ekonomiprofessorn Anne Sibert konstaterar i en artikel att insättningsgarantier är konstruerade för att ta hand om begränsade kriser, inte när hela länders banksystem kollapsar. Ungefär som ett fartyg för tusen passagerare med bara en livbåt.
Även juridiskt har reglerna visat sig vara luddigare än vad många trott. Eftadomstolen slog i januari fast att den isländska staten inte är skyldig att ersätta utländska småkunder i internetbanken Icesaves krasch. Det här ska inte tolkas som en uppmaning att börja tömma bankkonton och beställa hem taggtrådsstängsel. Men en fråga som tidigare varit enbart akademisk har smugit sig in i det verkliga livet: det som upplevs som mitt kanske inte alltid är det. Som två treåringar som plötsligt står öga mot öga med handen på samma spade. Uppvaknandet blir ofta trist. De senaste åren har många professionella investerare tvingats erfara att vattentäta fordringar på andra visat sig vara allt annat än säkra.
Kredit betyder förtroende på latin. Det är därför rätt naturligt att det som brukar kallas för skuldkrisen är en plågsam resa i motsatt riktning. Misstron är på frammarsch, som ett osynligt virus som sprids från land till land. I USA överväger flera delstater att tillåta guld som betalningsmedel. De senaste veckorna har intresset för den alternativa valutan Bitcoin nått hysteriska proportioner. Och så vidare. Stollevarning igår, verklighet idag.
I slutet av 70-talet hade tre av fem amerikaner förtroende för bankerna. 2012 var siffran en av fyra, enligt Gallup. Varför? Kanske därför att den mest relevanta observationen av den moderna finansvärlden fortfarande är den här: det är ett svart hål. I en artikel i The Atlantic skriver Frank Partnoy och Jesse Eisinger att inte ens de mest sofistikerade investerarna på Wall Street har någon aning om vilka risker som egentligen döljer sig i de stora bankerna. När Ed Trott som tidigare satt i styrelsen för det organ som utformar redovisningsregler får frågan om han litar på bankernas siffror blir svaret: absolut inte! Inte heller på politisk nivå har öppna kort precis varit ett ledord. Manipulerade budgetsiffror, mörkade bankproblem, ekonomiska prognoser med mytomanvarning och pyramidspelsliknande pensionssystem är några inslag. Även i toppen ökar nu frustrationen. Cypernfiaskot utlöste öppet bråk i den räddningstrio som har eurons öde i sina händer; EU, ECB och IMF. Något som kan göra vem som helst nervös.
Det krävs ingen examen i riskhantering för att inse att allt detta inte är så bra för ett system som sägs bygga på tillit. Misstänksamhet är en planta som trivs i mörker. För att ekonomin i västvärldens stora ekonomier ska vända på allvar krävs att denna trend bryts. Misstro som får gå för långt kan lätt slå över i vanföreställningar. Och det finns något som är ännu farligare än osäkerhet: att vara fullkomligt säker på sin sak. Det gäller oavsett om det handlar om blind överoptimism eller de mörkaste av fördomar.
Som Mark Twain uttryckte saken: It ain't what you don't know that gets you into trouble. It's what you know for sure that just ain't so.
Verkligen tänkvärt...
Var man inte mörkrädd innan, så...
Må väl / C
