Ibland får man det där lilla som bevisar att det man gör verkligen är det rätta...

L fick detta brev från mamman till, låt oss kalla honom, Anders häromdagen.

Tack för att du varit en så stor och viktig del av Anders tid på både dagis och Spanerian! Du har bidragit till hans utveckling och till hans glädje över att få gå till Spanerian varje morgon!

Att du är och har varit viktig för Anders går inte att ta miste på. Ofta är det vi fått höra: L sa att... och L gjorde... Och det L har sagt och gjort, det är viktigt!

Ditt engagemang har inte bara sträckt sig till barnen utan även till oss föräldrar. Att du trots den uppmärksamhet barnen kräver ändå sett oss föräldrar och t.ex. gett någon komplimang till oss eller gett några berömmande ord om Anders är beundransvärt. Jag glömmer aldrig den första och enda gång som Anders inte ville gå till dagis. Han skrek hela vägen och hördes nog över hela Kattarp. Jag kämpade för att själv inte falla in i hans förtvivlade gråt! Du kom ut och mötte oss redan på gården vid dagis och tog hand om Anders och gav mig en kram och sa att: Jag ordnar detta, gå du hem så ringer jag dig sen! Tacksamheten jag kände den morgonen går inte att beskriva.

Så du har inte bara varit med och bidragit till att den här tiden varit rolig, lärorik och trygg för Anders, utan även för mig och min man. Det kommer vi vara dig för evigt tacksam!

Kramar från oss!

Det är vid sådana här tillfällen man verkligen kan njuta av resultatet av allt slit...

Må väl / C