Min favoritkrönikör skrev så här i dagens HD.


Kenny Lindquist

Mitt liv som flygande vilde

 

Läs veckans Kenny Lindquist-krönika.

 

Ända sedan barnsben har jag varit uppe i det blå. I femårsåldern försökte jag flyga från körsbärsträdet hemma i Ängelholm.

Det slutade med att jag kasade ner bland grenarna och skrapade upp hela ryggen.

Så i början av 70-talet sökte jag mig av naturliga skäl till flygvapnet. Blev stationerad på F10 där jag snabbt blev känd som den djärvaste av de djärva.

Jag kanske inte var den mest disciplinerade flygaren. Men de nyinryckta soldaterna, så kallade sprängarna, ställde sig ofta i stram givakt när jag strax intill hangaren satte ner maskinen på två hjul. Detta efter en brant högersväng.

 

Jag älskade att lågsniffa med min svenskbyggda kärra. Fast ibland inträffade det haverier. En gång störtade jag i ett skogsparti intill flygledartornet. Efteråt fick jag uppsöka den legendariske flottiljläkaren Ove Löfberg och få bandage runt armen och ett plåster i pannan.

Men som vi flygare alltid sa:

"The show must go on."

Upp i det blå igen till nya halsbrytande loopingar. Det fanns flera grånade officerare som var nära nervkollaps under mina kamikazeuppdrag.

 

Oj vad jag var stilig i min blå uniform! Päreböndernas döttrar på Bjärehalvön stod i kö för att bli uppvaktade av detta flygaräss.

Ja, det var mången svärfader in spe som såg denne rågblonde aviat som gårdens naturlige arvtagare då jag fullgjort mitt uppdrag för kung och fosterland.

Jag var alltså ett hårstrå från att hamna i myllan och leverera 32 ton panntofflor till Ica:s storlager på Långeberga.

 

På den tiden förfogade F10 över tre divisioner Drakenplan. Mitt notoriska risktagande på Gula divisionen blev ett ökänt begrepp högt upp i flygstaben. Det fanns generaler som ansåg att jag var ett hot mot försvarets hårt ansträngda budget.

Då jag lämnade flygvapnet för viktigare uppdrag lär en hårt prövad hög officer ha tömt en halvpanna whisky på mässen och sluddrat:

Aldrig har så många haft en att tacka för så mycket.

 

Ja, det var tider det. Ni kanske undrar hur det kändes att flyga Draken...

Njae, det vet jag egentligen inte.

Det var jag som körde flakmoppen.

 

Hahaha...

Må väl / C