Idag är det helgdag igen i Italien. Något så unikt som en engångsnationaldag har spikats till denna dag, den 17 mars.

För 150 år sedan röstade det nyvalda parlamentet i Turin för att proklamera en ny europeisk nation. Kungariket Sardinien förvandlades på några minuter till Kungariket Italien.

Men i detta aktiva och dynamiska land hade det varit alldeles för enkelt att tänka sig att medborgarna gick ut på gator och torg för att fira l’Unità d’Italia. Visserligen hade 10-12 nationer förenats under Piemontekungens monarki. Lombardiet och Venedigområdet hade ryckts loss ur Wienkejsarnas krona. Parma, Modena och Lucca hade röstat för att ansluta sig till Piemonte/Sardinien. Kyrkostaten hade invaderats, ockuperats och efter Garibaldis bedrifter hade han överlämnat även Kungadömet De Två Sicilierna med huvudstaden Neapel till kung Viktor Emanuel.

Allt detta hade hänt på drygt 70 år – det skulle ta ytterligare 9 år innan Rom i sin helhet tagits ifrån påven och den sista biten av Venedig befriats. En vanvettig tanke egentligen hade det varit från första början. Bara en skara idealistiska patrioter i 20-årsåldern hade kunnat tänka något sådant. Men en stor romantisk tanke om en enad nation var det, befriad från utländska makter, ett återskapande av något stort och ädelt från antikens dagar. Il Risorgimento.